E

rik Biörklund och William Wenkel studerade på universitetet och arbetade som skeppare åt ett svenskt företag i Medelhavet på sommarlovet. Året efter ville några kompisar haka på och ryktet om resorna spred sig, det är så roligt att glida fram på Medelhavet, man hyr en skeppare och behöver inte oroa sig för segel och navigation och en massa besvärliga praktiska saker. Det blir en veckas sol, party och – party.
Efter ytterligare ett år anmälde sig dubbelt så många – vi vill också vara med! – och Biörklund och Wenkel hyrde 57 segelbåtar för att kunna ge plats åt alla.

De hade snubblat in i skojsamhället och fattade omedelbart vad de såg.
De bildade företaget Yachtweek samma år som Facebook startade, 2006, och Biörklund och Wenkel förstod att utnyttja de nya sociala mediernas otroliga kraft och räckvidd.

Erik Biörklund och jag sitter på ett kafé i hamnen på ön Vis i Kroatien. Några meter från oss ligger segelbåtarna på rad, vattnet kluckar, de gungar stilla och varannan båt bär Yachtweeks höga, smala flagga. Företaget hyr ut 1507 båtveckor i Medelhavet den här sommaren och har blivit ett begrepp i turistnäringen.

Biörklund är solbränd, har långt blont hår, några dagars skägg och ser ut som en glidare längs Medelhavets stränder. Men det är han inte. Han berättar hur Yachtweek från första början använde Facebook och Youtube som reklamkanaler, en video på Youtube blev stor särskilt i USA redan 2008. Han talar om Brand Ambassadeurs, att knyta upp personer med stora nätverk som i sin tur får med sig andra, om Country Managers som gör events i sina länder – luncher, middagar – och rekryterar unga, aktiva och intressanta personer som har incentive att följa med. Word of mouth är det centrala. Yachtweek har knappt lagt ner några pengar alls på traditionell reklam.

Unga och vackra människor flanerar på kajen. Gamla och fula också naturligtvis. Men mest unga och vackra. Några skolpojkar cyklar förbi.

Biörklund berättar om journalister och fotografer som får åka med gratis. Livsstilspress. Bra reklam, de skriver för människorna Yachtweek vill nå. Det är viktigt att få med sig influencers, bloggare med många följare, som Blondabroad.
– Alla älskar att jämföra sig med varandra. Det har aldrig varit lättare än i dag. Du har tusen vänner på Facebook och kollar alltid vad de upplever och vad de gör. Det bästa för oss är att använda kanaler för självförverkligande. Vi har aktiviter, vi seglar, det är soligt. Det är väldigt shareable, säger Erik Biörklund.

Man kan ana den annalkande hösten, värmen är inte lika massiv längre. Ute i viken spelar någon Abba på sin segelbåt. Does your Mother know. Inspelningen av ”Mamma Mia 2” pågår på ön och alla hotell och hyresrum är fullbokade.

Yachtweek har fyra filmteam på två båtar på plats, plus några nerflugna svenska modeller. Det ska bli en lifestylefilm och en aftermovie som de hoppas får tre fyra miljoner tittare. En av modellerna sitter iförd kimono på kajen och sminkar sig. Hon är professionellt noggrann och varsam. Hon berättar att hon är en influencer också, hon har 13 000 följare på Instagram.

Jag promenerar sakta längs kajen. Passagerarna på Yachtweeks båtar har hissat flaggor som visar vilka länder de kommer ifrån. USA, Italien, Brasilien, Kanada, Japan, Chile, Tyskland, Frankrike, Sverige…

K

arl Marx sa en gång för länge sedan att proletariatet inte hade något annat att förlora än sina bojor men en värld att vinna. Proletariatets intressen var gemensamma och sträckte sig över de trånga nationsgränserna. Arbetarna i alla länder skulle förena sig, deras gemensamma sång blev Internationalen.

Här går jag i den tidiga kvällen och ser de unga, välutbildades international. Young professionals. Genomsnittsålder 29 år. Skepparen på en av Yachtweeks båtar, Julian Brockhurst, 26, säger att en vecka på båtarna är mer nätverkande än party.
– Gästernas nationalitet är inte viktig. Det är samma slags personer med samma slags yrken. Banktjänstemän. Revisorer. It-företagare. Förra veckan hade jag tio tjejer från Washington DC, alla arbetade med politik. Om jag någon gång behöver kolla något om amerikansk politik kan jag ringa en av dem. Detta är ett utmärkt sätt att få kontakter.

– Det blir fler och fler entreprenörer, säger Erik Biörklund.
Julian Brockhurst kommer från Australien. Han är tillsammans med en svenska som studerar på universitet i New York. Yachtweek har sitt huvudkontor i London.

På några av båtarna är det förfest. Snart är det party. Yachtweek leasar en hel borg, Fort George, på ett berg utanför stan. Företaget har åtagit sig att sköta borgen i 25 år och ställa den i ordning.

Yachtweek och party är synonymt längs Kroatiens kust.
– Det är rika, unga människor. Big spenders, säger chefen för klubben Carpe Diem på grannön Hvar. Han heter Bernd Ziegler, har 25 år i branschen, och uppger att Carpe Diem säljer mest champagne på hela Balkan.

– Vi märker att det är en enorm välståndsökning, säger han. Personer i 20-årsåldern gör av med en vanlig månadslön på ett par timmar. Vi hade en mexikan här som gjorde av med 50 000 euro på tre timmar. Champagne till alla! En kille utmanade mig: hur många flaskor champagne har ni? Tillräckligt sa jag. 150? Ja. Då beställde han 150 flaskor. 150 euro styck!

Den dyraste flaskan Ziegler sålt i år kostade 50 000 euro. En belgare köpte den. Förra året sålde han en flaska för 100 000 euro, det är det dyraste han kan erbjuda.

De som kommer från Yachtweeks båtar är också bra gäster även om de inte rör sig i den divisionen. De räknar inte pengarna, säger Ziegler. De är galna! De seglar och dricker, seglar och dricker i en vecka.
– Vet du vad en champagnepistol är? Man monterar en magnumflaska champagne på en plastkulspruta, skakar och skjuter. Man tömmer flaskan på tre minuter.

Kuzman Novak, vice borgmästare i staden Hvar, är inte lika road.
– Jag antar att ni i Stockholm inte går omkring nakna på stränderna? De har haft sex på Stortorget. En kille klättrade upp på kyrktaket, en kyrka från 1300-talet. Du kan inte bära dig åt hur som helst bara för att du har pengar. Vi är inget tredje världen-land, vi är ö med gammal kultur, vacker natur och kristallklart vatten. Men vi lanseras som party-ö.

Yachtweek startade trenden för fem sex år sedan säger Novak. Andra researrangörer hakade på. Nu har kommunen låtit sätta upp skyltar och utfärdar böter på 500 euro för den som går med bar överkropp i stan, 600 för den som går i badkläder och 700 för den som dricker alkohol på allmän plats.
– Jag hade ett möte med Yachtweek i början av juli. De var samarbetsvilliga. De lovade att tala med sina gäster. De ska respektera platsen de kommer till.

Sedan mjuknar borgmästaren en smula.
– Skandinaverna kan uppföra sig. De blir fulla men slåss inte.

Dansgolvet på Fort George ligger som scenen på en amfiteater nere i en gryta, det är ganska trångt, det ska vara trångt, för ingen vill känna sig ensam, som om hon dansar på ett torg, och på terrasserna runtom står de som bokat bord, ju närmare diskjockeyn desto dyrare, allra närmast ligger vip-borden och vid bordet till höger om diskjockeyn dansar några managementkonsulter från USA, eller de vickar snarare på benen och rumporna, de har en sexlitersflaska Beluga vodka på bordet, pris 10 500 kuna, 14 000 kronor, plus en sjuttiofemma gin och en sjuttiofemma whisky och mängder med juice, Red Bull och is. Och vid bordet till vänster om diskjockeyn har en man i skepparmössa tagit upp sexlitersflaskan, han dansar tryckare med den – tryckare – och blundar och kysser flaskan, blundar och kysser.

Fort George på Vis är idealiskt. Här kan man festa utan att störa öns invånare. Yachtweek har Landrovers med soffor på flaken, de fraktar gäster mellan hamnen och borgen på berget. En drönare med kamera surrar och en kamera med 360 graders vidvinkel är uppställd vid entrén, filmteamen är på plats och en fotograf går baklänges genom horden av dansande, han filmar en lång, lång sekvens – så här roligt blir det om du reser med Yachtweek!

Servitörer med svettglänsande ansikten tränger sig fram med 1,5 litersflaskor och sjuttiofemmor champagne, sprakande bloss är fästade vid flaskorna och en kille tar upp en magnumflaska vodka och halsar, kvinnorna runtom ropar och hejar på och killen utstöter ett wwwoooow! och sedan tar en av kvinnorna flaskan och dricker på samma sätt.

Nästa produkt är Skiweek i Kanada, Japan och Österrike, säger Erik Biörklund. Åka runt i husbilar mellan skidorter.

Surf. Yoga. Forsränning. Hästridning. Det finns mycket man kan göra i framtiden.
– Man vill ha upplevelser, man är inte så intresserad av att äga en massa saker, man vill maxa upplevelsekontot.

Fyra amerikaner står runt ett bord och ropar som schimpanser och uppe på sin scen dansar diskjockeyn runt runt med utsträckta armar, han dansar kvällen lång och skrattar, hela tiden skrattar han och han fotograferar sig själv med mobilen, och jag undrar hur många selfies som tas den här kvällen – tusentals! – och bilderna sprids över världen – så här otroligt roligt har jag!

En del av kvinnorna och männen på dansgolvet har armband och halsband av blinkande ledlampor, de blinkar i otakt med ljusorgeln, rök sveper in golvet, musiken skruvas upp till ett soniskt stroboskop – vvvvvvrrrrrrrRRRRRR – lamporna blinkar, det är party, party! –
– och nedanför borgen ruvar havet mörkt och stilla, bergen på grannöarna kan anas som skuggor i den mjuka svärtan –

T

idigare satte familjen Wallenbergs berömda motto sin prägel på de flesta av Sveriges rikingar: verka men inte synas. Den förmögne skulle vara diskret, inte skylta sitt välstånd för mycket, inte provocera den allmänna opinionen och den kungliga svenska avundsjukan.

Det där hör inte hemma i den nya tiden. Ta Oscar Engelbert som driver fastighetsbolaget Oscar Properties i Stockholm. Engelbert, uppenbarligen en djärv och skicklig företagare, kände tidens vind och bildade 2004 sitt bolag för att ”skapa unika, designade, kreativa och moderna bostäder” – bostäder för de nya rikingarna, de som är mer intresserade av it än Östermalms traditionella hus med mjukt nedslitna trappsteg, högt i tak, kakelugnar och knarrande dörrar.

Oscar Properties lägenheter är ofta hisnande i sin modernistiska djärvhet. Om vi kunde befinna oss i Sverige både 2017 och 1987 skulle man med den tidens standardiserade kodord mot jämlikhet och evigt socialdemokratiskt maktinnehav säga att Oscar Engelberts lägenheter är osvenska. Följaktligen är adressen till ett av hans nya projekt 79&Park. Huskomplexet ligger vid Gärdet i Stockholm men låter som New York.

40-årige Engelbert befinner sig nu på plats 167 på miljardärslistan.

Hans bröllop med stylisten Giovanna Battaglia på Capri i Italien förra sommaren var också väldigt osvenskt. Sommarens bröllop, skrev den internationella modetidningen Marie Claire. Årets bröllop, skrev kollegan Vogue, för övrigt en tidning som bruden arbetar åt. Alla tiders mest överdrivna modebröllop, skrev den amerikanska tidskriften The Cut med en syrlig rubrik men devot text.

Bröllopet regisserades av Etienne Russo som anlitas av modehus som Chanel, Lanvin och Hermès för att sköta scenografin på deras visningar. För blomsterarrangemangen svarade den belgiske floristen Thierry Boutemy, en man vilken under modeveckan i Milano skapade en trädgård som hyllning till råvarorna i Belvedere Vodka och som ansvarade för blomsterarrangemangen i Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette”.

Marie-Antoinette var före revolutionen 1789 drottning av Frankrike, som lever kvar i vårt kollektiva minne därför att det var en epok då överklassen förlorade kontakten med verkligheten. Varför äter de inte bakelser? frågade Marie-Antoinette när hon fick veta att folket gjorde revolution för att det saknade bröd.

Under den flera dagar långa bröllopsfesten bytte bruden Giovanna Battaglia mellan skräddarsydda klänningar från modehusen Alaïa, Alexander McQueen, Thom Browne och Prada. Tärnorna var uppklädda av olika modeskapare, till exempel Valentino och Dolce & Gabbana.

Välkomstmiddag hölls på Capris centraltorg. Influgna operasångare sjöng från fönstren runt den öppna platsen.

Så fortsatte det, med bröllop under bar himmel, blomsterregn, fyrverkeri, lasershow, solbad på inhyrda motoryachter och ett avslutande disko till havs, på ett chartrat och uppiffat lastfartyg för att respektera de lokala ordningsbestämmelserna om nattro på Capri.

Hyllning till överdrifter kallades dansen på fartyget. Influgna dragartister från Amsterdam hjälpte till att få upp stämningen.

Vogues reporter var med på bröllopet och skrev om det. Festen hade en egen hashtag på Instagram, #gioandoscar, där det finns mängder av bilder och filmsnuttar.

Det ryktas i Stockholm att kalaset kostade 60 miljoner kronor.

När jag kontaktar Oscar Properties och frågar får jag svar från en kommunikationsansvarig att företaget inte kommenterar sina medarbetares privatliv. Det svaret är typiskt för vår tid där allt är offentligt, i alla fall på ytan. Se mig! Se mina kläder, mina resor, mina upplevelser, vad jag äter – titta titta titta!

Men ställ inga frågor.

Ä

r det ett problem att en framgångsrik företagare ordnar ett bröllop som för tankarna till romarriket eller solkungen Ludvig XIV och hans excesser i Frankrike på 1600- och 1700-talen?

Nej.

Oscar Engelbert gör väl vad han vill med sina hederligt hoptjänade pengar?

Självklart.

Men det blir ett problem för ett samhälle när avståndet mellan dem däruppe och dem därnere blir för stort. Kenneth Nelson, professor i sociologi vid Stockholms universitet, specialist på socialpolitik och fattigdomsfrågor, anser att det finns en gräns för hur mycket ojämlikhet ett samhälle tål.

Alla samhällen har en outtalad gräns för hur stora klasskillnader det tål. När man passerar den gränsen utsätts samhället för så svåra slitningar att även medelklassen och överklassen drabbas.

Ingen kan säga var den gränsen går. LO undersöker regelbundet hur mycket mer de 50 högst betalda tjänstemännen i näringslivet – direktörer i börsföretag – tjänar jämfört med en normal industrarbetare.

Är det vad vårt samhälle tål? Eller tål vi att den ekonomiska elitens löner är hundra gånger högre än en industriarbetarnas? Två hundra gånger högre? (Enligt en undersökning som den fackliga tankesmedjan Katalys gjorde tidigare i år anser svensken att verkställande direktören i ett stort privat företag bör tjäna blygsamma fyra gånger mer än arbetaren, inte 13,5 gånger mer som börsdirektörerna gör.)

T

a ett annat exempel. Nationalekonomen Daniel Waldenström har beräknat hur de superrikas andel av nationens sammanlagda förmögenhet har ökat. Nu talar vi verkligen om supperrika: den rikaste 0,00025 procenten av befolkningen. Waldenström har gjort en sådan avgränsning för att han då kan jämföra Sverige och USA.

I USA handlar det om cirka 300 familjer.

I Sverige handlar det om de tio rikaste familjerna som bor i landet (familjerna HM–Persson, Rausing, Ax:son Johnson, Schörling, Lundberg, till exempel, däremot inte Kamprad som levde i Schweiz när Waldenström gjorde undersökningen).

Tendensen är exakt likadan i Sverige som i USA. Mellan 1980 och fram till i dag har de superrika ökat sin andel av nationalförmögenheten fyra gånger, från en till fyra procent. Det är en dramatisk förändring, en snabb koncentration av den ekonomiska makten och tendensen är densamma om vi vidgar kretsen till att omfatta de 50–60 rikaste familjerna, den rikaste 0,001 procenten.

De äger ungefär 5,5 procent av den totala förmögenheten i Sverige, jämfört med under en procent 1980.