Vrom!
Jonas Nilsson trycker på gaspedalen, han vill visa hur fint Ferrarin går – vrooom – mätaren visar 5 000 varv – 6 000 – 8 000 – 9 000! – (9 000! – tänk på det nästa gång ni sitter i er Volvo där varvmätaren pendlar runt 1 500 och kanske släpar sig upp till 2 500 – om den ens har riktig mätare) och motorn tjuter, tjuuuuter, och för det ljudet är människor beredda att betala två miljoner kronor, eller tre.
Nilsson vill inte prata pengar, han vill prata passion, körglädje, kvalitet, livsstil, det är väntat när man stiger in i en värld med mycket pengar och förmögna kunder. Det är så tråkigt att prata pengar – när man är rik.
Vroooom!
Vi befinner oss på racerbanan i Knutstorp, Skåne. Jonas Nilsson är vd för bilföretaget Autoropa, importör av Ferrari, Bentley och Maserati, försäljare av Range Rover, Jaguar och Mercedes. Autoropa bjudit in sina kunder till en trevlig familjedag, racerdagen i Knutstorp är höjdpunkten på ett år späckat av aktiviteter: förarutbildning i Italien (Pilota Ferrari, pris upp till 100 000 kronor för en helg), terrängkörning i Range Roverns hemland England, bankörning på Nürburgring i Tyskland, eller varför inte en förarutbildning hos Maserati (Master Maserati). Bara i år arrangerar Autoropa 160 events för sina kunder men –
– vrooooom! Nilsson sa att jag ska klappa honom på benet om jag börjar må illa men det gör jag inte, det är bara roligt, han gasar – där kommer första kurvan – bromsar, gasar, motorn tjuter – Nilssons fingrar fladdrar över paddlarna på ratten när han växlar, som om han spelar piano på Ferrarins 600 hästkrafter och motorn tjuter, bilen skakar, ny kurva, han bromsar – de svarta spåren på banan, röken från däcken, lukten av bränt gummi – nu gasar han igen –
– men Jonas Nilsson och Autoropa är inte de enda som säljer fina och dyra bilar. Samma vecka jag besöker Knutstorp har jag varit på en tillställning på Rolls-Royces showroom, förr sa man visningslokal, på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Champagne! Näpna snittar! Ett förtjust sorl sprider sig över lokalen, över gamla och unga, smala och tjo… – nej, här finns knappast någon överviktig – bruna och ble… – nej, här är alla brynta av solen, alla är fräscha – över svartklädda och vi…
Men hallå? Alla har svarta kläder?
Rolls-Royces svenska importör, Callisma, har mottagning med anledning av ett nytt erbjudande – klädkod: svart, stod det i inbjudan – för Rolls-Royce erbjuder nu fordon helt i svart, med styvare chassi och sportigare känsla. Till och med den berömda kylarprydnanden, Spirit of Ecstasy, är svart.
Så ska man nå ungdomen.
Ungdomen?
I dörren står en av Callismas delägare, Philip Perten, välkomna säger han, välkomna, och nickar ut mot trottoaren där det står en Wraith, Rolls-Royces senaste modell, en, sportig, nåja, kupé. När den lanserades sjönk medelåldern på köparna från 68 till 42 år.
Callisma blev generalagent för Rolls-Royce i oktober förra året och har sedan dess sålt 15 till 18 bilar, Perten hade räknat med en i månaden så affärerna går bättre än väntat.
– Ung som gammal köper Rolls-Royce. Det är personer som vill unna sig det absolut bästa. Vi brukar säga: The Pinnacle of Automobil (automobilernas höjdpunkt).
älkomna – gästerna strömmar in, det blir strax kokhett i lokalen, de fingrar på de två utställningsbilarna, en Black Badge Dawn – en cabriolet för 3 879 000 kronor – och en Black Badge Ghost, en mer konventionell bil, i den mån Rolls–Royce kan bli konventionell – för 3 389 000 kronor – de öppnar dörrarna, sätter sig på lädersätena, smeker instrumentbrädan, känner på ratten och om gästerna inte vore så sofistikerade, så mondäna, så medvetna om sin chica framtoning vore nästa naturliga moment att de putade med munnen, blåste ut luft och lät läpparna fladdra: brrrum! brrrum!
– Rolls-Royce står för Effortless Experience (upplevelser utan ansträngning), säger Philip Perten.
Den är som en väska eller vad som helst.” 26-årig kvinna som funderar på att uppdatera familjens bilpark med en en Rolls-Royce.
En champagnekork smäller, en kvinna ropar – oh! – någon skrattar – ha! ha! – flera ropar – jaaah! – och svetten rinner efter ryggen, musiken dunkar i högtalarna som alltför hårda hjärtslag, och rytmen går från öronen till hjärtat och upp i huvudet – till tinningarna, dunk DUNK –
– Nästan lika fint som ett skåp på Svenskt tenn, säger en man som halar fram ett paraply ur karossen i vänstra dörrstolpen, paraplyet liksom glider ut från ingenstans ty den som färdas i en Rolls ska icke blötas av regn, och mannen håller upp paraplyet och skrattar – skrattar!
– Den är som en väska eller vad som helst, säger en ung kvinna, 26 år gammal, det är en livsstil, min familj har en Aston Martin och vi funderar på en Rolls-Royce.
Hon vänder sig mot mig och ler ett brett vackert leende, lite blygt, ett okomplicerat leende utan ironi och baktankar.
– Visst är det roligt att sådant här finns i Stockholm!
– och sorlet stiger mot taket, musiken blir högre och rösterna blir högre och musiken –
– Jag kör Jaguar till vardags och köpte en Aston Martin också för jag ville ha något lite extra, säger en man, Niklas Karlsson, advokat till yrket, men jag måste säga att jag är sugen på en Rolls, de är lite häftiga när de är svarta men stora, för stora – gigantiska.
– Jag vill inte ha lila, det är lite lökigt, säger en kvinna, Josefine Rosengren, frilansande tv-producent och projektledare, hon stryker med pekfingret över en lila rand på instrumentbrädan, jag har inte kört Rolls-Royce sedan Cornichen säger hon, den här modellen är trevlig men stor, väldigt stor. Ska man köra cab kanske man vill ha något sportigare, jag ska prata med min man, han arbetar inom it.
Musiken och sorlet rullar ut genom den öppna dörren, förbi vakten som står med listan över de inbjudna sorterade efter förnamn, ett tecken på att vi lever i en demokratisk tid där alla är du, den som kör Rolls-Royce är du med den som säljer bilen, den som säljer bilen är du med den som städar showroomet, den som städar showroomet är du med dörrvakten, vi är alla du – du! du! du! – och ljudet rullar ut över den röda mattan, över huvudena på dem som ställt sig på trottoaren för att ta en rök, ut i den varma sensommarkvällens skymning och fram till gatan där det står en Range Rover, en Aston Martin och en Ferrari parkerade.
ämför den statistiken med USA där reallönerna för medelklassen legat stilla i decennier, eller med Grekland och de andra eu-länderna runt Medelhavet där stora delar av medelklassen ruinerats.
Reallönerna har ökat därför att Sverige skött sin ekonomi och välkomnat den tekniska revolutionen. Vi genomgick ett ekonomiskt och mentalt reningsbad efter finanskrisen i början av 1990-talet, socialdemokraterna förstod tidigt vikten av att digitalisera landet och lät oss köpa datorer med skatterabatt genom arbetsgivarna. Snart stod en pc i praktiskt taget varje svenskt hem vilket medförde att den oro svenskarna eventuellt kände för den nya tekniken strax var borta.
Industrijätten Tyskland, Europas största ekonomi, var till exempel länge ett digitalt uland jämfört med Sverige. Så sent som tredje september i år skrev förresten den tyske ambassadören i Sverige, Hans-Jürgen Heimsoeth, en debattartikel i Dagens Industri där han beskrev skillnaden: När framtidens arbete diskuteras i Berlin är rädslan en central drivkraft. I Stockholm märks ingenting liknande, överallt hälsar man de senaste tekniska möjligheterna välkomna vare sig det gäller i företag eller privatlivet.
Är svenskarna verkligen inte oroliga för den digitala revolution vi bara sett början på? Hur kan det vara så lugnt i Sverige? frågade ambassadören.
Vår ökade rikedom beror på att vi skapar större värden per individ nu än för 20 år sedan, tack vare datorerna bland annat. Utan att vi gjort någon stor sak av det har våra liv förändrats. Många av oss har nog inte ens tänkt på det.
Välfärdsstaten som växte fram efter andra världskriget gav oss trygghet och tillförsikt. Tjänstepension. Ökade löner. Volvo och villa. Utlandssemestrar.
Så såg det ut fram till finanskrisen 1991 när ekonomin säckade ihop, mängder med företag tvingades i konkurs och arbetslösheten sköt i höjden.
Vem kunde då ha föreställt sig att Thailand på andra sidan jorden skulle bli ett av våra största turistmål? Eller att det i medelklassen inte alls skulle bli ovanligt att höra personer tala om att skaffa ett andra hem utomlands? I Italien kanske. Spanien. Södra Frankrike. Något varmt och trevligt ställe. Arbetslösheten bland infödda svenskar är låg, den är nästan nere på 1980-talets nivåer, stora delar av Sverige lever i en standard som saknar motstycke i mänsklighetens historia.
å det är inte bara de hysteriskt svinrika jag träffar på Autoropas familjedag på racerbanan Knutstorp.
Där står till exempel Niklas Strid, 44, tjänsteman på Fingerprint Cards, ett företag som tillverkar sensorer för fingeravtryck och som skjutit i höjden både på börsen, i omsättning och antalet anställda. Strid knappar på telefonen och rapporterar strax att Fingerprint hade 20 anställda för fem år sedan och… få se… telefonen laddar och laddar, det är så mycket siffror, börsvärde, omsättning, vinst, så mycket tung information… 550 anställda i dag. (Lustigt nog såg jag Fingerprints grundare och huvudägare Johan Carlström på Rolls-Royces showroom häromdagen men det nämner jag inte, bland annat därför att Carlström väntar rättegång för insideraffärer. Att nämna en sådan sak på en festlig familjedag kan förstöra stämningen.)
Niklas Strid är utbildad civilingenjör, han arbetade tidigare på Ericsson, nu är han Head of Business Line PC and Embedded på Fingerprint och den långa engelska titeln speglar vår nya vardag: ingen i det moderna, globaliserade Sverige är något så provinsiellt som försäljningschef.
Strid är inte här för att köra racerbil. Han har köpt en SUV, en Maserati Levante för ”runt en miljon”, och nu ska han prova den på terrängbanan som ringlar runt området.
Knölig väg, ojämn och lerig. Vattenpölar. Sänkor. Björkar. Lönnar. Ekar. Stenar med klargrön mossa vid sidan av stigen, solens ljus som strilar genom trädkronorna. Bilen kränger, aj, skrapade underredet mot en sten? En brant, blöt, lerig uppförsbacke. En smal bana i ett grustag, porös, det känns som om man när som helst kan rasa ner på sidan.
Omgivningen ska ge en känsla av äventyr men inuti bilen är det bekvämt och vackert. Röd skinnklädsel, sober instrumentbräda. Det är ingen svårighet för Strid att klara banan. Maseratin går att höja och sänka, motorn är en V6 med dubbel turbo, 430 hästkrafter. Han svarar på mina frågor och småpratar samtidigt med sonen Jesper, 15, som sitter bredvid. Jesper har nyss fyllt år och kasserar in sin present i dag, att få åka två varv med en Ferrari runt racerbanan. Det kostar 1 500 kronor, pengarna går till Barncancerfonden.
– Vi har haft några fantastiska år, säger Strid, vi hade ett optionsprogram som löpte ut i slutet av förra året och som gav mig rätt mycket pengar utöver lönen. Så jag bytte upp mig. Jag körde en Lexus SUV förut och innan dess en Volvo XC90. Lexusen ligger en nivå under Maseratin. Det är en bra bil men inte finfin.
Varför kör du inte Range Rover? säger jag.
– Maserati har bättre prestanda och finare linjer, det är en sportbil som växt upp till SUV.
Ah, fina linjer, och färger! På parkeringen vid racerbanan står rad efter rad med sportbilar, röda, vita, beige, roströda, blå, grå, gula, svarta (med gula bromsok), gröna men mest röda – Ferrariröda.
Och där kommer Richard Enlund, 41, från Avesta i en McLaren för två miljoner. En underbar bil, säger han, den är värd tre. Han körde Ferrari förut men det är inte så roligt längre, det finns fem Ferrari i Avesta – fem – så han bytte till en bil som ingen annan har, garanterat inte i Avesta i alla fall, ”de brukar filma mig med mobiltelefonerna”, men till vardags kör han en elektrisk Tesla.
Värmen från motorerna, mullret – bättre än så här blir det inte för den som älskar snabba bilar. Enlund säger att hans McLaren känns rätt i 170, den farten är bilen byggd för, som marschfart alltså, han var uppe i 230 på banan, ärligt talat var han spänd eftersom inga försäkringar gäller. Datorn sa att tanken var full till 50 procent, han körde fem varv och nu är det bara 20 procent kvar – jo, bilen dricker mycket när man drar på.
Richard Enlund är egen företagare, bygger styrsystem för industrin, han säger att det finns hur mycket jobb som helst, och bra betalt kan man ta.
Och där lämnar Göran Woller, 52, banan i sin pärlemorvita Maserati GT, han parkerar i depån och med ett ansikte som skiner av glädje skyndar han runt bilen och känner på däcken. Så varma de är! Särskilt höger fram, så varmt – varmt, vad kan det bero på?
Och värmen är som vår heta ekonomi, Woller visar med handen en linje som stiger mot himlen, det har gått uppåt hela tiden säger han, uppåt ända sedan han började anställa folk för åtta år sedan, det har gått upp även när det varit lågkonjunktur för det byggs hela tiden, byggs!
Göran Woller är rörmokare i Göteborg.
amtidigt med denna utveckling har det skett en ännu större förändring i samhällets topp.
Statistiska centralbyrån har tagit fram statistik åt mig som visar hur inkomsterna högst upp i samhället har förändrats:
Antalet välbeställda och rika har alltså ökat rejält, de har blivit så många att det inte längre är särskilt märkvärdigt att ha miljoninkomst. Varenda Ica-handlare och hälften av alla luvtröjor som arbetar med it är ju miljonärer.
När de blir så många sätter de sin prägel på samhället. Det är dit vi har nått nu.
ngvar Mattsson, 62, äger en skruvfabrik i Anderstorp i Skåne. Han ringer på mobilen en kväll när han sitter i sin Mercedes men han har en Bentley också, och en Ferrari. Det är därför jag sökt honom. Mattsson är med i Scuderia Autoropa, bilföretagets eget racingteam.
Välbeställda personer köper en Ferrari modell 488 som på fabriken prepareras för bantävlingar, priset är tre miljoner kronor. Därefter städslar den rike en professionell förare, Mattsson kör med Fredrik Larsson som bland annat vunnit segrar i amerikanska tävlingar på 1990-talet.
– För min del började det 2005 när racerbanan i Anderstorp skulle läggas ner, säger Mattsson. Jag hyrde en bil för att köra där innan banan stängdes och det var så roligt! Jag blev biten av motorsporten.
Han köpte en Porsche, började tävla i Carrera Cup – ”jag kraschade rejält på Mantorp 2008, bröt fyra revben och fick en fraktur på halskotan” – och bytte senare till Ferrari.
– Det blir en adrenalinkick, säger han om tävlingarna.
Den välbeställde amatören och proffsföraren kör halva loppet var, ”den som vinner får bli gladast”, säger Mattsson.
Hur mycket betalar du Fredrik Larsson för att köra med dig? frågar jag, och Mattsson svarar att det handlar om relationer, en del förare tar betalt, andra inte, det handlar mer om en relation mellan Mattsson och Larsson som tycker det är trevligt att vara med och tävla.
– Vi körde Swedish GT i helgen och tog första pris. Prinsen (Carl Philip) var där också, han körde en Volvo tillsammans med Nicki Katzburg, men han brukar tävla tillsammans med Ted Björk.
Hur gick det för prinsen?
– Han körde tyvärr av.
Är det svårt att kvalificera sig till Scuderia Autoropa?
– Köper man en bil och vill tävla är det nog inte så svårt att komma med i teamet. Du måste ha tävlingslicens som visar att du kan reglerna och kan köra.
Inga försäkringar gäller om du ger dig ut på en bana och gasar så att det skriker ur motorn och ryker om däcken, man måste veta att man kan förlora vad bilen kostar säger Mattsson. ”Man får ha en kraschbudget så att man inte gråter för mycket över pengarna.” Han har inte kört sönder någon Ferrari men bucklor i dörrarna, sönderslagna lyktor och andra småskador är självklarheter.
Och så kostar det att ställa upp i tävlingarna, ungefär 250 000 kronor per gång. Ingvar Matsson har hittills i år kört på banorna Valencia, Monza och Paul Richard, man fraktar ner bilen i trailer, man har med däck och utrustning, och tekniker, det krävs två till sex man per bil, och vad gäller Porsche måste motorn renoveras efter 30 timmars körning, det kostar 100 000 kronor, Ferrarin kan gå betydligt fler timmar men det blir nog ungefär samma pengar i slutändan, säger Mattsson.
Han lägger ungefär en miljon kronor om året på bilsporten.
– Det kan verka sjukt dyrt men du får tänka på att det är en upplevelse, som fin konst. En del köper konst. Jag kör bil. Utmaningen är att tävla mot de bästa förarna, det är kicken för mig. Och det är ett sätt att marknadsföra mitt företag.
Han säger att det varit brist på Porsche och Ferrari de senaste tre åren, det har med samlarintresset att göra, bilarnas värde står sig, man kan köpa en bil i stället för att ha pengarna på banken.