1999 publicerade tidskriften Veckans Affärer sin första lista över Sveriges miljardärer.

Listan speglar något annat än förvärvsinkomsten ett visst år. Teoretiskt kan du vara miljardär utan att finnas i förteckningen över personer med miljoninkomster. Din förmögenhet kan ju vara bunden i aktier samtidigt som din inkomst är blygsam. Du behöver heller inte bo i Sverige vilket de med deklarerade miljoninkomster gör. Annars hade de ju inte deklarerat.
Veckans Affärers lista bygger på tillgångar i aktier och är delvis uppskattningar. Den representerar ingen exakt vetenskap.

1999 fanns 50 svenska miljardärer. I toppen låg då som nu Ikeas grundare Ingvar Kamprad, då god för 125 miljarder kronor. Under Kamprad fanns familjerna Rausing (Tetra Pak) och Persson (H&M).

Miljardärernas sammanlagda förmögenhet var 428 miljarder kronor.
(Året efter förbättrade Veckans Affärer sin kartläggning och kom fram till att det fanns 89 svenska miljardärer. Det förändrade inte så mycket i sak. Kamprad var fortfarande i topp och sedan kom familjerna Rausing och Persson.)

År 2016 hade antalet svenska miljardärer stigit till 178. De hade alltså inte ökat i antal lika dramatiskt som personerna med miljoninkomster som blev sex gånger fler medan miljardärerna ökade tre gånger (eller bara fördubblades om vi tar utgångspunkt i de 89 individerna år 2000).
Den dramatiska förändringen ligger i storleken på förmögenheterna.

De svenska miljardärernas sammanlagda förmögenhet uppgår nu till 2076 miljarder kronor. Förmögenheten har alltså ökat närmare fem gånger.
En ännu större och dramatiskare förändring blir det om vi jämför miljardärernas andel av bruttonationalprodukten, BNP, alltså värdet av alla varor och tjänster som produceras i vårt land under ett år.
1999 motsvarade miljardärernas förmögenhet 19 procent av BNP.
2016 motsvarade deras förmögenhet 47 procent av BNP.
Det har alltså skett en snabb och väldig koncentration av rikedomen i samhället.

De flesta har fått det mycket bättre.

Men några har fått det otroligt mycket bättre.

ag sitter på ett kafé på Söder i Stockholm och diskuterar de senaste decenniernas utveckling med nationalekonomen Daniel Waldenström. Han är på tillfälligt besök i stan, kommer från ett seminarium i Japan och är på väg till ett annat i Tylösand. Han var tidigare professor vid Uppsala universitet men sa upp sig för att arbeta med den världsberömde ekonomen Thomas Piketty, professor vid Paris School of Economics, författare till det banbrytande verket ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”.
Waldenström plockar fram en läsplatta ur sin portfölj, beredd att leta statistik eller skriva upp frågor han inte omedelbart kan svara på.

Att förstå hur förmögenheter bildas, och deras storlek, är naturligtvis centralt om man vill försöka begripa hur samhället är uppbyggt. Men i Sverige har en del av samhällsutvecklingen varit dold. Regeringen Reinfeldt avskaffade 2007 förmögenhetsskatten och med den en viktig källa till kunskap. Och vi har länge saknat, påpekar Waldenström, officiell statistik över nationalförmögenheten, det vill säga alla tillgångar minus skulder som ägs av hushåll, företag och den offentliga sektorn.

När det saknas officiell statistik får även en nationalekonom och professor försöka arbeta som reporter. Waldenström har själv försökt beräkna och sammanställa nationalförmögenhetens utveckling i Sverige och han har noga följt och analyserat Veckans Affärers listor över miljardärer.

u har EU emellertid beslutat att medlemsländerna ska skaffa fram uppgifter över nationalförmögenheten. Sverige är ett av de sista länderna i den rika världen som sammanställt sådan officiell statistik.
Den visar, säger Waldenström, att förmögenheterna – kapitalet – i dag är större i förhållande till de samlade inkomsterna än någonsin tidigare. Kapitalets andel av nationalförmögenheten har ökat mest dramatiskt sedan 1990-talets mitt, alltså när vi började ta oss ur finanskrisen.
1980 var det var det jämlikaste året i mänsklighetens historia, säger Waldenström. Det gäller för Sverige liksom för hela den industrialiserade världen. Det året krävdes två års arbete för att få ihop en summa som motsvarade nationalförmögenheten. Nu krävs fem års arbete för att få ihop summan motsvarande nationalförmögenheten.

Det betyder att kapitalets betydelse har ökat och arbetets har minskat. Det har lönat sig mer än dubbelt så mycket att spara i aktier eller köpa fastigheter än att lönearbeta.
Man kan också säga att lönearbetarnas betydelse för vår gemensamma förmögenhet mer än halverats medan kapitalisternas flerdubblats.
– Det är inte synd om den undre halvan, de som som inte äger något kapital eller sina bostäder, säger Waldenström. Lönerna har ökat och ökar fortfarande. De har fått det bättre. Men samtidigt har de inte fått del av den enorma värdeökningen på kapital. Rulltrappan går uppåt men en del står nedanför och ser på eller också rullar deras trappa mycket långsammare. Vi ser det – och de ser det också.

Efter en stund hör vi en fet motor ute på Hornsgatan. Vi tittar ut och ser en McLaren, en sportbil för drygt 2,2 miljoner kronor, inget märkvärdigt pris för en McLaren. Autoropa i Malmö har sålt en annan modell för 30 miljoner.

Bilen på gatan har ett personligt registreringsnummer: U2SLOW, You to slow, Du är för långsam.

Daniel Waldenström skrattar.

En sådan bil är ett slags ha-galenskap, visst, men att folk köper rullande leksaker för flera miljoner med plats för bara två (eller bara en!) är inte den intressantaste trenden.

ktiemarknaden går upp, fastighetspriserna skjuter i höjden, räntorna kan inte bli lägre och det är lätt att låna. Ändå ökar inte den globala konsumtionen av lyxprylar. Det är första gången på över hundra år, första gången sedan en marknad för lyxvaror uppstod som konsumtionen sjunker samtidigt som det råder febrig högkonjunktur.
– Det normala är att lyxindustrin går upp enormt när aktier och fastigheter stiger, säger Milton Pedraza som driver Luxury Institute i New York. Det är ett företag som undersöker konsumtionsmönster och trender och tar uppdrag av företag som Louis Vuitton, Armani, Ritz-Carlton och svenska Acne.

TESTA DIG SJÄLV: KLICKA PÅ DEN KURVA DU TROR STÄMMER ÖVERENS MED PÅSTÅENDET NEDAN OCH BEVISA DINA KUNSKAPER OM SVERIGES EKONOMISKA UTVECKLING.

yxindustrin hade en enorm tillväxt efter Berlinmurens fall 1989 när gamla kommunistiska partibossar och nya oligarker roffade åt sig Östeuropas privatiserade fabriker, gruvor och oljetillgångar. Efter finanskrisen 2007–2008 började en ny snabb uppgång, nu var det Kina som var motorn.

Men 2015 bröts kurvan och det berodde inte bara på kampanjerna mot korruption i Kinas partitopp (som är ett led i en intern maktkamp).
Försäljningen av schweiziska klockor sjönk, ett modemonster som Burberry fick plötsligt svårt att avyttra sina väskor, halsdukar, klockor, kappor, kjolar, parfymer, doftljus, kepsar, läppstift, paraplyer, solglasögon, pyamasar för spädbarn och tusen andra prylar.

Vill de välbeställda och rika inte ha mer saker?
Jodå, men de vill ha – mer!
Vad är mer än prylar?
Upplevelser!

Ty en upplevelse är exklusivare än den dyraste väska eller finaste bil. En upplevelse är något som bara tillhör mig, den är något jag kan berätta om, något som … gör mig rikare – inombords!
– De äldre tröttnade på att shoppa och de yngre spenderar mer på resor, mat och vin, säger Milton Pedraza i New York. Lyxhälsovård är en ny trend. Manikyr, pedikyr och makeup – det brukade folk inte betala så mycket för. Spa. Gym. Det är nya trender.