är jag flyger till Östersund, hyr en bil och kör i det gråa höstljuset sex mil åt nordväst till Järpen, svänger till höger vid OKQ8 och fortsätter norrut, svänger till vänster i Bonäshamn och kör ytterligare fem kilometer på en väg som lider svårt av stora tjälskott, hålen är så stora att jag är rädd att köra sönder Golfen, och kommer fram till Fäviken har jag nått den globala lyxens topp.
Här driver kocken Magnus Nilsson, i internationell press kallad geni, sin restaurang, i internationell press kallad en av världens bästa. Två stjärnor i Guide Michelin.
Nilsson är en långhårig och skäggig 34-åring med milda ögon, mjukt sätt, glatt skratt och snabbt intellekt. Han bestämde sig som 15-åring för att bli världens främsta kock. Som man gör i den åldern säger han. Man bestämmer sig för något djärvt. Han gjorde sina gymnasiestudier på turisthotellskolan i Åre, for till Paris på vinst och förlust, gick runt på krogarna och sökte jobb. Goda vitsord från gymnasiet i Åre var inte till stor hjälp i Paris men till slut tjatade Nilsson i alla fall till sig en obetald praktikplats hos den berömde kocken Pascal Barbot.
Han blev kvar i tre år. Med lön.
Hur bra restaurang Fäviken än är så är dess existens det tydligaste belägg jag kan tänka mig för vurmen för upplevelser och kvalitet. Vem som helst kan köpa sig en plastväska från Louis Vuitton. Det krävs bara att man har 10 000 eller 30 000 kronor att avvara. Att förstå Fäviken kräver något mer. Smak kanske. I alla fall sinne för det genuint exklusiva.
Nilsson travar runt på den blöta backen i ett par oborstade boots. Han visar byggnaden där personal preparerar råvaror (två unga män tvättar morötter). Rummet bredvid är ett bageri, nytt sedan sex månader.
– Vi vill utforska bageriets möjligheter. Bröd är ett mysterium. Man måste arbeta mycket med det för att förstå.
Nilsson visar ett styckningsrum och innanför ett kylrum där det hänger en älgko och en kalv och massor av viltfågel: ripa, tjäder, and.
Mittemot styckningsrummet ligger en jordkällare med bondbönor, krusbär, rovor, morötter och paradisäpplen som fermenterar, jäser, i tvåprocentig saltlösning. Längst in lagras flaskor med Fävikens likör på svarta vinbär.
tår man med ryggen mot huvudbyggnaden ser man Åreskutan torna upp sig, fickor av snö på sluttningarna, toppen insvept i ett moln som tungt driver över landskapet, ett moln som ibland drar sig tillbaka, ibland sjunker ner mot de höglänta betesmarkerna. En bit bort mot höger betar en stor hjord får. Luften är hög och lätt att andas, för besökare söderifrån är den obegripligt ren, och klarheten blir ännu tydligare i kontrasten mot den tunna röken från två björkvedsbrasor vid entrén till huvudbyggnaden.
Fäviken är en gammal jaktgård. Finansmannen Patrik Brummer som brukar komma upp från Stockholm för att jaga köpte den för 14 år sedan. Det fanns en annan restaurang här då, en som serverade älgfondue, säger Magnus Nilsson med ett leende som berättar att det inte är vad han själv eftersträvar.
Patrik Brummer värvade Nilsson för att göra något nytt. Nilsson var då 24 år. Att restaurangen inte gick med vinst de första sju åtta åren och nu går med nästan ingen vinst alls, kan vi skriva på den mycket rike mannens konto för att odla sina intressen och skapa något nytt. Ungefär som den hästintresserade miljardären Antonia Ax:son Johnson, arvtagare till Axel Johnson AB där bland annat Åhléns ingår, driver sitt Lövsta stuteri. Förlust de senaste fem åren: 402 miljoner kronor.
I sådana sammanhang är driften av Fäviken finansiell småpotatis men desto mer lyckad kulinariskt och pr-mässigt för Sverige.
Magnus Nilsson började ensam, sedan var de tre anställda ett tag, nu är de 37 som går i två skift. Nilsson har blivit världsberömd för sin speciella mat som bygger på lokala råvaror, det som naturen kan bjuda på för säsongen. Till och med tobak för det egna snuset.
Zlatan har försökt boka bord några gånger men inte lyckats. Det går inte att be Magnus Nilsson ställa in ett extra bord.”
I köket står en kock och lägger plommon i en träform och över plommonen sprider hon örter som dagskiftet just har plockat runt gården: älgört, käringtand, kamomill, björklöv, vicker och prästkragar.
Det är trångt i det toppmoderna köket och personalen arbetar i en tyst, energisk koncentration. I kväll kommer 24 gäster som ska serveras 28 rätter, en del lite större, de flesta knappt mer än en tugga, pris 3 000 kronor. Plus 1 750 för vinpaketet och 2 500 för rum med toalett och dusch i korridoren. Men rummen är få, alla får inte plats, så en del av gästerna åker taxi till och från Åre två och en halv mil bort. Fast en del chartrar helikopter, den landar i så fall på kullen framför restaurangen.
Det händer att gäster kommer i eget flygplan till Östersund.
De kommer från hela världen. En del är förmögna professionella uteätare, så kallade foodies, som reser runt bara för att smaka den häftigaste maten, andra kommer för att lägga en upplevelse till många andra, ytterligare andra har sparat för att för att få äta i just Fäviken. Den professionelle uteätaren från Japan, miljardären från Amerika i eget flygplan och stockholmaren som kanske sparat ihop till sitt livs måltid är för en stund jämlika:
Fäviken öppnar bokningen en gång i halvåret, borden brukar tingas på några minuter. Den som inte är med då får vänta sex månader på nästa chans.
Zlatan har försökt boka bord några gånger men inte lyckats. Det går inte att be Magnus Nilsson ställa in ett extra bord. Då spolieras hela systemet säger han.
vå gånger under dagen har personalen genomgång av kvällens servering. Vilka är gästerna, vem ansvarar för vilket bord. Arbetsspråket är engelska, tolv nationaliteter arbetar i restaurangen, och organisationen för tankarna till en manöver. Köksmästaren Jesper Karlsson kontrollerar över den rostfria bänken i köket att var och en har gjort det han eller hon ska.
Mushrooms?
Yes.
Oyster?
Yes.
Lingonberry juice?
Yes.
With lingonberry leaf?
Yes.
Serveringen sker med sekundprecision. Ett digitalur med röda siffror i köket räknar ner sekunderna tills nästa rätt ska in. Varje sekund man sumpar tar man från ätaren säger Nilsson.
Buljong av röktorkat renkött, tjesmus och jästa kråkbär
En karta över matsalen visar vilken gäst som sitter var och om det finns speciella önskemål. I dag är en gravid, en är vegetarian.
Vild öringrom i varmt skal av torkat grisblod
I dag är gästerna från Sverige, England (två par som varit här tidigare), Sydafrika, Tyskland och Sverige. Det är viktigt att serveringen sker i rätt rytm och snabbt säger Nilsson, ytterst få saker är roliga i fyra timmar.
Flottyrkokt grishuvud, rabarber, dragonsalt
Smårätterna äter gästerna på någon minut, sedan ska de få nästa. Det kommer ett avsnitt med större rätter.
Kungskrabba och nästan bränd grädde
Sedan några smårätter igen.
Ett ägg konserverat i aska, sås av torkad öring och picklad ringblomma
Två och en halv timme tar måltiden, två och en halv timme av ständigt nya smaker.
Ripa
– Gästerna är otroligt fokuserade på att dokumentera sin upplevelse, säger Nilsson. Det har hänt att vi påmint om att de ska tänka på maten i stället för att fotografera.
Märgpudding, frusen mjölk
Restauranger av den här typen har funnits i Frankrike länge. Men i Sverige hade Fäviken varit otänkbar för 15 år sedan. En lyxkrog i Järpen med gäster från hela världen? Somna om och dröm vidare.
Paj av björkssavsirap och torkat rökt renkött
Nilsson säger att det hänt något de senaste fem åren. Förr var gästerna ensidigt äldre välbeställda finkrogskunder. Nu har de blivit yngre, mer blandade. Chefer på mellannivå och uppåt i it-företag. Det har blivit vanligare att de åker på matresor, den skandinaviska turen: Köpenhamn, Stockholm, Fäviken.
Nilsson öppnade 2008, mitt under finanskrisen, när hans kolleger runtom i världen förberedde sig på slå igen. De trodde det var slut.
– Men det gick ett halvår och sedan var det ingen skillnad. Märkligt. De som hade råd att gå på sådana här restauranger drabbades inte av krisen.
Han har haft gäster från Nya Zeeland och Argentina som rest till Fäviken bara för att äta.
Halvtorkade, picklade rotfrukter
Timmerväggar. Nakna takbjälkar. Träbord utan duk. Knippen av lin och havre på väggarna. I matsalens tak hänger en stor torkad öring och en skinka. I våras gick renar utanför huset, ibland passerar en älg. Fotogenlyktor hänger på rostiga spikar i skymningen. Den fuktiga höstkylan.
Att säga att något är genuint, äkta, är oftast fånigt. Allt är ju äkta om det inte utger sig för att vara något annat. Genuin plast. Äkta asfalt. Oförfalskade avgaser. Ändå är det väl en plats som Fäviken som bäst svarar mot den gängse användningen av ordet genuin. Magnus Nilsson serverar råa, fantastiska söta ärtor som måste ätas senast en timme efter plockningen. Sedan förvandlas sockret till stärkelse. En av kockarna visar Nilsson en tallrik med tunt skivade rönnbär. Han håller fram dem, Nilsson granskar. Jo, skivorna ser bra ut.
En av de engelska gästerna talar i mobilen när han kliver ur taxin från Åre. Han pratar och pratar, säkert ett viktigt affärssamtal. Sedan stänger han av och går mot den faluröda gamla ladan.
Welcome, nice to see you again, säger Magnus Nilsson.
En pris snus fermenterad i ett använt bitterfat
Man säger att Magnus Nilsson är en arkeologisk kock. Han gräver ner sig i myllan i Fäviken och kommer upp med gamla recept och traditioner och skapar utifrån dem sitt eget kök.
et är också ett slags arkeologisk verksamhet att gräva ner sig i de svenska miljardärernas historia. De ligger som skikt på skikt i den moderna ekonomiska historien, vittnesbörd om hur vårt samhälle har formats.
De första stora förmögenheterna som skapades vid industrialismens genombrott i slutet av 1800-talet. Därifrån kommer till exempel Antonia Ax:son Johnssons möjlighet att 140 år senare hålla på med hästar till en förlust av tiotals miljoner kronor per år.
Nästa betydande skikt skapades efter andra världskriget med framför allt välfärdsstatens genombrott. Ingvar Kamprad. Familjen Persson som äger H&M. Rausings och Tetra Pak.
Ett nytt skikt bildades på 1960- och 1970-talen när svenskarna började resa: Bertil Hult och EF (som började med språkresor), familjen Olsson och Stena Line.
Nästa skikt skapas nu med it-miljardärerna, till exempel 37-årige Markus Persson, kallad Notch, som sålde sitt spelbolag Mojang till Microsoft och nu är god för 17 miljarder kronor. Eller Daniel Ek och Martin Lorentzon som skapade Spotify. Åtta miljarder kronor vardera. Eller Sebastian Knutsson som var med och grundade spelbolaget King. 2,9 miljarder.
Förutom det självklara att de nya miljardärerna ofta är en del av it-revolutionen finns en annan viktig avvikelse från det gamla industrisamhället och sedan servicesamhället.
Listan över miljardärer år 2000 har två personer från nöjesbranschen: Thomas Kressner, Yes Television, och Berth Milton, porrkungen.
Listan över miljardärer 2016 rymmer 21 personer från nöjesbranschen – spel, fotboll, musik. Här finns, förutom männen som skapar spel och strömmad musik, låtskrivaren Max Martin, god för 2,1 miljarder, Abbas Benny Andersson, 1,5 miljarder, och Zlatan Ibrahimovic, 1,2 miljarder kronor.
De är representanter för den ekonomiska eliten i det nya samhället. Vad ska det kallas? It-samhället? Eller är det redan en självklarhet och blott ett fundament som vägar, flyg eller telefoni?
Det nya kanske ska benämnas nöjessamhället? Skojsamhället? Epoken tidsfördriv?